djurhem

Det känns som att jag gjorde något dumt i dag. Det dumma var inte vad jag gjorde, utan vad jag INTE gjorde.  :/

Jag såg en kvinna som var ute och gick med en hund. Hunden var av en större ras, kanske labrador. Ärligt talat så tittade jag inte så mycket på själva hunden utan på hur den gick. Den stackars hunden gick väldigt långsamt och den haltade något fruktansvärt!  :O  Antingen så var hunden väldigt gammal eller så hade den riktigt svår artros eller något annat problem med lederna. Det gjorde ont i mig att se den gå. Det såg ut som att den hade det riktigt besvärligt och jag led med den stackars hunden.  :(

Efteråt ångrade jag att jag inte sa något till kvinnan som var ute och gick med den. Jag hade ju inte behövt säga något som ett angrepp, men jag kunde ju ha frågat om hunden hade varit hos veterinären, och hade den inte det så kunde jag ju ha rekommenderat henne att ta den till en. Men nu gjorde jag inte det, och jag ångrar verkligen att jag inte pratade med henne. Fasen också! Stackars hund!  :(

Lilla Saga ligger ju på min plats i soffan ibland. Nu har hon tagit det ett steg längre; hon tar min plats så fort jag reser på mig! Det är precis som att hon bara väntar på att jag ska göra det. Om jag går iväg och är tillbaka efter bara någon minut så ligger hon på min plats när jag kommer och ska sätta mig igen. Så då får jag helt enkelt sätta mig på en annan plats i stället. Lilla rackarkatt!  :)

Lilla söta Saga pratar en hel del. Speciellt när hon vill ha mat; oj vad hon snackar då!  :D

Jag har klappat på Saga!  :D  Ja, eller vad man nu ska kalla det. Hittills har jag ju bara fått klappa på henne (motvilligt från hennes håll) när hon är fokuserad på maten. På alla andra platser här hemma och vid alla andra tillfällen som inte inkluderar mat, flyr hon från mina händer. Men när jag går förbi henne eller när hon är nära mig brukar jag sträcka fram en hand så att hon får lukta på den. Det har jag gjort ända sedan hon kom till oss och så länge hon själv bestämmer om hon vill lukta på handen eller inte så går det bra.

I går kväll gick jag förbi henne när hon låg på fåtöljens ryggstöd och jag sträckte som vanligt fram handen så att hon fick lukta på den. Hon gjorde det och såg för en gångs skull inte lika spänd ut som hon brukar. Så jag chansade och drog med ena fingret längs sidan på ryggen på henne. Hon låg kvar helt stilla!  :O  Så jag drog med fingret några gånger till och hon låg fortfarande kvar och bara tittade på mig.  :D  Jag vågade inte utmana ödet genom att hålla på för länge, så efter att ha gjort det några gånger så backade jag undan för att hon skulle förstå att det inte var så farligt och att det inte gjorde ont heller. För mig var det däremot lite lycka.  :)

Jag försökte göra om det i dag. Men nähä, det gick inte! Saga ville inte alls. Så jag gissar att det dröjer ett tag tills jag får göra det igen, men tills dess får jag leva på känslan från i går.  :)

För några år sedan gick det en serie på tv som hette "Hitta hem". Den handlade om utsatta, misshandlade, vanvårdade och övergivna djur. En fruktansvärt jobbig och sorglig serie; jag grät mig igenom varje avsnitt.  :(

Nu har det börjat en annan serie på tv. Den heter "Hjärta för djur" och handlar också om djur som har farit illa och om människor som ägnar sina liv åt att hjälpa dem.

Skillnaden mot andra serier som "Djursjukhuset", "Veterinärerna", "Djurakuten" och liknande program som visar intressanta inslag där våra kära husdjur får vård, är att "Hitta hem", "Hjärta för djur" och även "Djurskyddsinspektörerna" (som sändes i början av året) visar den tragiska verkligheten om djuren som behandlas illa eller som ingen vill ha. Det är bra att de sänds, men usch så sorgliga de är att titta på!  :(

Saga hittade sin svans. Då blev det race i full fart i hela lägenheten en lång stund och sedan fortsatte hon att jaga svansen på fåtöljens ryggstöd. Så rolig hon är! Hon betedde sig precis likadant som en kattunge som precis har upptäckt sin svans och jagar den.  :)

Det pratades om kaniner på ett morgonprogram på tv-n i morse. Bland annat pratade de om att det numera inte bara är barn som har kaniner som husdjur, utan det blir mer och mer vanligt att vuxna också har det. Kaniner är väldigt trevliga och sociala husdjur, och de är lika vanliga patienter hos veterinärer som hundar och katter. Tyvärr har kaniner något gemensamt med katter; många dumma människor släpper ut sina tama kaniner och tror att de ska klara sig själva. Vilket de så klart inte gör!  ;(

En sak som är bra att veta är att man kan, precis som med hundar och katter, id-märka sina kaniner. Det vore bra om fler kaninägare visste om det så att de id-märker sina skuttande husdjur.