Blåmärken
Det syns att jag jobbar med djur. ;) I måndags skulle jag hjälpa en veterinär att hålla en hund som skulle sederas. Hunden ville inte det och stretade emot. Det resulterade i ett blåmärke i form av en tass på min högra överarm.
I torsdags var det dags igen. Jag skulle hålla en hund medan en sköterska gav honom en injektion med lugnande inför sövning. Den hunden var inte heller helt nöjd med situationen och försökte ta sig loss. Det resulterade i tre blåmärken och ett blödande sår på insidan av mitt högra lår. :/
Det är sådant man får stå ut med, för det ingår i jobbet. ;o)
Fullt med mat
Det börjar bli fullt här; nu har jag tagit med mig ännu mera mat från jobbet som jag ska ge till Cissi. :)
Kanyler och bandage
Den här veckan har det handlat en del om kanyler och bandage på jobbet. Jag har nämligen fått öva lite mer "på riktigt" att sätta kanyler och lägga om bandage. Det ingår ju i mina arbetsuppgifter och jag behöver vara tillräckligt bra och säker på det för att kunna utföra det på egen hand. Till sommaren måste jag definitivt kunna det, men helst tidigare, så nu får jag öva på "riktiga" patienter och inte som förut bara på personalhundar och min egen katt. Det är både roligt och lite nervöst på samma gång. :)
Mera mat
I dag tog jag med mig lite mera kattmat från jobbet. Den ska jag också ge till Cissi tillsammans med den andra maten som jag tog hem för några veckor sedan. Det känns så bra att kunna bidra till behövande katter. :)
Djurägares sorg
Mitt arbete innebär att jag ofta får träffa människor i en av deras jobbigaste och sorgligaste stunder i livet. Jag ser väldigt ofta djurägare gråta; mycket, lite och ibland inte alls. Men oavsett om deras sorg är liten eller stor så är man i mitt jobb mer eller mindre delaktig i ett viktigt ögonblick i deras liv. För de flesta djurägare är vi nog bara ett ansikte eller en skugga i periferin, för i den tunga stunden är de inte medvetna om så mycket om det som händer runtomkring. Jag vet, för jag har ju själv varit i den situationen tre gånger. :/ Men oavsett om det är inför veterinären som har hand om avlivningen eller om det är inför oss andra som bara är någon i bakgrunden, så är de flesta djurägare väldigt öppna med sin sorg och genom att gråta inför oss så släpper de in oss i sina känslor och låter oss vara en del i ett av deras livs svåraste avsked. När man tänker på det så är det faktiskt ganska stort.
För lite plats
Om jag kunde ta hem alla söta och gulliga hundvalpar och kattungar som jag träffar på jobbet så skulle det bli väldigt trångt här... ;)
