djurhem

Mitt arbete innebär att jag ofta får träffa människor i en av deras jobbigaste och sorgligaste stunder i livet. Jag ser väldigt ofta djurägare gråta; mycket, lite och ibland inte alls. Men oavsett om deras sorg är liten eller stor så är man i mitt jobb mer eller mindre delaktig i ett viktigt ögonblick i deras liv. För de flesta djurägare är vi nog bara ett ansikte eller en skugga i periferin, för i den tunga stunden är de inte medvetna om så mycket om det som händer runtomkring. Jag vet, för jag har ju själv varit i den situationen tre gånger.  :/  Men oavsett om det är inför veterinären som har hand om avlivningen eller om det är inför oss andra som bara är någon i bakgrunden, så är de flesta djurägare väldigt öppna med sin sorg och genom att gråta inför oss så släpper de in oss i sina känslor och låter oss vara en del i ett av deras livs svåraste avsked. När man tänker på det så är det faktiskt ganska stort.