djurhem

I dag fick arbetsdagen ett sorgligt slut. Fem minuter innan vi stängde kom det in en liten pojke och hans mamma med familjens kanin. De hade inte bokat tid utan kom akut för att be om hjälp eftersom kaninen hade skadat sitt ena ben. Trots att vi precis skulle stänga så ville vi så klart hjälpa dem, så när de andra slutade och gick hem stannade jag och en veterinär kvar. Vi tog in dem på ett rum för att undersöka kaninens ben och det visade sig att det var helt av.  :(

Det var så sorgligt. Pojken hade bara haft kaninen i två veckor och han blev så ledsen och grät hjärtskärande när han fick veta att det bästa för kaninen var att få somna in. Jag tyckte också att det var väldigt ledsamt så jag grät lite i smyg, och jag såg att även veterinären var tårögd.

Jag tycker verkligen inte om avlivningar, inte ens när det är för djurets bästa. Jag är nog alldeles för blödig för det här egentligen; jag tycker ju att det är så sorgligt. Nu försöker jag att trösta mig med att kaninen hoppar och skuttar med hela och friska ben på andra sidan av regnbågsbron.  :/