djurhem

Den senaste veckan har det hänt några saker som har gjort mig både förvånad och glad. En kväll i början av veckan när jag var i badrummet kom Arvid in där. Han stannade till i dörröppningen när han såg att jag var där och jag trodde inte att han skulle vilja komma in då. Men han kom in och satte sig på lådan och kissade trots att jag var så nära.  :)

Ett par kvällar senare låg han i soffan när jag kom och satte mig i den för att äta mat. Jag trodde att han skulle gå iväg men i stället förvånade han mig genom att resa på sig och gå mot soffbordet. Han stod kvar på soffan och ställde försiktigt upp frambenen på soffbordet. Han lutade sig fram mot tallriken och luktade på min mat. Men då tyckte han nog att han hade varit tillräckligt modig för han hoppade ner och gick iväg.

De senaste dagarna har jag även fått klappa lite mer på honom. Han är tveksam först men när jag har börjat lite försiktigt så ser man på honom att han nog trots allt tycker att det är lite skönt. Han är inte helt avslappnad men han är inte lika spänd som tidigare och han låter mig hålla på en liten stund.

Små små steg, men stora och modiga för Arvid.  :)

Goskillen Vidar tycker att sängen är hans plats på kvällarna och nätterna. Han har utsett sig själv till min sängkompis och håller de andra katterna borta från sängen. Inte med bråk, men de verkar inte så intresserade av att ligga i sängen när Vidar ligger där. Han ligger antingen nära intill mig eller på mina ben. Så mysigt!  :o)

Arvid är långt ifrån en goskatt, men hans förändrade beteende gör att han låter mig klappa lite på honom ibland. För några dagar sedan hade vi en speciell stund då jag fick klappa lite mer på honom samtidigt som han tvättade mina fingrar och mitt hår! Vilken känsla!  :D  Vi har inte gjort om det någon mer gång än, men jag får röra honom mer nu än innan hans veterinärbesök med tandutdragningen. Så det känns som att det går åt rätt håll med hans socialisering.

I förrgår avslutades hans medicinering med det antiinflammatoriska och smärtstillande, och i går påbörjades i stället kortisonbehandlingen. Behandlingen med örondropparna är egentligen också färdig, men jag har gett honom några gånger extra för säkerhets skull.

Både i går och i dag har Arvid lekt och busat lite. Tidigare har han mest bara gjort det lite grann på nätterna, men nu gjorde han det när jag var hemma. Det tolkar jag som ett tecken på att han mår lite bättre och känner sig lite piggare.  :)

Sedan pojkarnas veterinärbesök för snart en vecka sedan har det skett en förändring med Arvid. Det har gått bättre än vad jag trodde att det skulle göra med att ge honom medicinerna, och då framför allt örondropparna som han ska ha två gånger om dagen. Även om han inte vill ha dem så låter han mig ge honom dropparna i örat morgon och kväll. Det märks att han inte har så ont längre, det är nog väldigt skönt för honom att slippa smärtan i tanden och örat. Hans beteende är nu lite annorlunda än innan vi började med medicineringen. Han är fortfarande inte så social, men i förrgår kväll kom han upp i sängen och lade sig bredvid mina fötter och i går fick jag klappa ordentlig på honom för första gången!  :D  Han var lite spänd först, men efter en liten stund slappnade han av och verkade tycka att det var ganska skönt att få lite gos.  :)  Men jag tar det fortfarande lugnt med honom, jag vill inte skynda fram något bara för att han mår lite bättre utan han ska få ta det i sin egen takt fortsättningsvis också.

I går kom svaret på Arvid´s Calicivirus-prov. Det visade tyvärr att han har det viruset. Det innebär att det finns en stor risk att även Vidar och hemmets två katter har det nu också eftersom det smittar lätt i kattgrupper där de umgås nära varandra. Ingen av dem visar dock några symptom så i dagsläget är det inte aktuellt att ta prov på någon av dem, men det kan ändra sig framöver. Nu är första prioritet att fortsätta att hjälpa Arvid med hans problem och få honom att må ännu bättre.

 

Vidar är en riktig goskille som ligger bredvid mig i sängen varje kväll nu. Ofta ligger han där när jag vaknar på morgonen också.

Arvid får jag fortfarande inte peta på. När jag kom hem från jobbet i dag sträckte jag som vanligt fram handen för att hälsa och för att se om jag skulle få röra vid honom lite. Det fick jag inte. Men för en stund sedan kom han upp i soffan och lade sig i den trots att jag satt där. Med avstånd mellan oss så klart, men han kom ändå frivilligt ganska nära mig utan att det handlade om att få mat.

Jag tror inte att han är så rädd och arg egentligen, utan det handlar nog om att han inte mår så bra. Dels har han ju ont i en eller flera tänder, och dels så har han säkert väldigt ont i sina uppslickade sår som han har på olika stället på kroppen. Förhoppningsvis går det kanske lite bättre att socialisera honom när han har fått hjälp med det och mår lite bättre.