En är lite mindre

Nu har Mona´s bebisar också öppnat ögonen. Det går fort nu.  :)
 
En av dem går inte upp i vikt lika mycket som sina syskon, så i kväll stödmatade jag den bebisen för första gången. Det var lite svettigt för Mona var INTE glad. Hon var på ett uruselt humör, så jag fick lura henne med lite mat för att snabbt kunna fiska upp bebisen bakom ryggen på henne. Det var ännu värre när bebisen var matad och jag skulle smyga tilbaka den till de andra bebisarna. Mona höll koll på mig och situationen blev inte bättre av att bebisen började pipa. Jag blev orolig att Mona skulle höra den och förstå att jag hade tagit en av hennes bebisar, så jag pratade högt för att överrösta bebisen samtidigt som jag svepte in den i en handduk för att Mona inte skulle se den i min hand när jag gick ut i köket för att hämta mer mat till henne. Jag lurade henne med lite mat en gång till för att sedan snabb som blixten lägga ner bebisen bland de andra igen medan Mona var upptagen med att äta. Jag pustade ut när jag hade klarat det.  ;)
 
Jag förstår inte varför Mona var så arg i kväll. I morse hade vi (i mina ögon) en jättebra stund när det kändes som att vi gick framåt i vår relation. Jag låg som vanligt på sängen och tittade ner på Mona och bebisarna, och sakta sakta sträckte jag ner ena handen mot henne. Hon fräste så klart, men trots det tog hon sin ena tass och la den mot mitt pekfinger. Hon hade klorna ute men inte så att hon rev mig. Hon höll sin tass mot mitt finger några sekunder innan hon drog tillbaka den och jag lyfte upp min hand tillbaka till sängen. Då kändes det som att det inte är helt omöjligt att hon någon gång kan få lite tillit till mig. Men efter i kväll känns det återigen som att det är ganska långt dit.  :/

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0