djurhem

Jösses vad de små växer och utvecklas fort! De tre "stora" bebisarna äter riktig mat numera, även om de fortfarande umgås med de andra i mjölkbaren lite ibland. Det dröjer nog inte många dagar till innan även de fyra "små" börjar att äta riktig mat. De fyra har börjat gå omkring lite nu, men än har de inte riktigt lika mycket spring i benen som de andra tre. När jag kommer hem kommer de tre springandes mot mig för att hälsa och gosa. Så glad jag blir!  :D  De vill ofta vara där jag är och följer efter mig när jag går omkring här hemma och de vill gärna bli upplyfta. Mona är inte helt nöjd med det, men hon protesterar inte lika ilsket längre.  ;)

 

Förresten så har jag bestämt mig för vad jag ska kalla de tre så länge de bor kvar hos mig; Fanta, Loranga och Zingo.  :o)

 

I dag kunde jag överlämna fodret som jag har samlat till Cissi. Hon hade vägarna förbi här och kunde hämta upp det. Varje gång jag lämnar foder till Cissi känns det så bra att veta att det behövs och att det kommer till användning. Nu får jag börja om att samla igen.  :)

I förrgår flyttade (äntligen) Mona alla bebisarna från golvet i sovrummet till "lekhagen" i vardagsrummet. Det var i den som de tre stora bebisarna var de första dagarna innan Mona hämtade dem och det är där som det är tänkt att alla bebisarna ska vara ett tag nu när de börjar bli så stora att de går omkring. Den har filtar att ligga på, "igloon" och andra saker att sova i, några leksaker (det dröjer nog några dagar till innan de börjar användas) och i kväll ställde jag in en minikattlåda så att Mona kan börja att lära bebisarna att gå på lådan. Runt allt står det kompostgaller för att inte bebisarna ska kunna gå omkring överallt. Men än så länge är bebisarna så små att de tar sig igenom hålen i gallren.  :´D

Det är inte alltid slagsmål i mjölkbaren. Ibland är alla nöjda med sin plats och då får även bartendern lite lugn och ro.  :o)

 

Bebisen som jag stödmatade i förrgår kväll hade när jag vägde den i går kväll gått upp så pass mycket i vikt att jag bestämde mig för att avvakta med stödmatning. Jag tror att det ordnar sig ändå nu. Jag ser att bebisen får tillgång till mat trots att det ofta är slagsmål i mjölkbaren.  ;o)

Nu har Mona´s bebisar också öppnat ögonen. Det går fort nu.  :)

 

En av dem går inte upp i vikt lika mycket som sina syskon, så i kväll stödmatade jag den bebisen för första gången. Det var lite svettigt för Mona var INTE glad. Hon var på ett uruselt humör, så jag fick lura henne med lite mat för att snabbt kunna fiska upp bebisen bakom ryggen på henne. Det var ännu värre när bebisen var matad och jag skulle smyga tilbaka den till de andra bebisarna. Mona höll koll på mig och situationen blev inte bättre av att bebisen började pipa. Jag blev orolig att Mona skulle höra den och förstå att jag hade tagit en av hennes bebisar, så jag pratade högt för att överrösta bebisen samtidigt som jag svepte in den i en handduk för att Mona inte skulle se den i min hand när jag gick ut i köket för att hämta mer mat till henne. Jag lurade henne med lite mat en gång till för att sedan snabb som blixten lägga ner bebisen bland de andra igen medan Mona var upptagen med att äta. Jag pustade ut när jag hade klarat det.  ;)

 

Jag förstår inte varför Mona var så arg i kväll. I morse hade vi (i mina ögon) en jättebra stund när det kändes som att vi gick framåt i vår relation. Jag låg som vanligt på sängen och tittade ner på Mona och bebisarna, och sakta sakta sträckte jag ner ena handen mot henne. Hon fräste så klart, men trots det tog hon sin ena tass och la den mot mitt pekfinger. Hon hade klorna ute men inte så att hon rev mig. Hon höll sin tass mot mitt finger några sekunder innan hon drog tillbaka den och jag lyfte upp min hand tillbaka till sängen. Då kändes det som att det inte är helt omöjligt att hon någon gång kan få lite tillit till mig. Men efter i kväll känns det återigen som att det är ganska långt dit.  :/

Här har det varit ganska lugnt de senaste dagarna sedan Mona hämtade de två sista bebisarna. Hon sköter allt nu; matning, kissning och tvättning. Men hon gör ett bra jobb; hon är en duktig mamma.  :)  Mitt jobb nu är att hålla koll på dem för att se att alla mår bra och att bebisarna äter och växer. Jag försöker att väga dem så att jag ser att de går upp i vikt som de ska, men det är inte helt lätt eftersom Mona är så beskyddande.
Jag försöker också att skapa en relation med Mona för jag vill att hon ska förstå att jag inte är farlig och att hon ska få lite tillit till mig. Men det är ett tufft jobb, speciellt nu när hon är full av mammahormoner som talar om för henne att hon måste skydda de små. Det känns som att det går två steg framåt och ett steg bakåt.  :/

 

De tre "stora" bebisarna har blivit väldigt rörliga nu. De går ganska bra, även om det är lite vingligt ibland. De både ser och hör bra nu och de har börjat märka när jag kommer in i sovrummet. I dag när jag kom hem från jobbet och gick in där för att titta till alla så kom de tre tultande fram till mig samtidigt som de gjorde sig hörda med välkomsthälsningar. Vilken härlig känsla jag fick i kroppen då!  :D  Mona var dock inte helt nöjd med detta; hon fräste ganska mycket åt mig medan jag stal lite snabbgos av de små liven.  :/

Här har det hänt ganska mycket det senaste dygnet. Gårdagen var ganska lugn; jag fortsatte att mata två bebisar medan Mona och de fem andra bebisarna låg i garderoben. Jag har försökt att plocka ut det som ligger på den hyllan, men Mona blir så arg när jag gör det att jag bara kan ta en sak i taget. Men sent i går kväll fick jag min största chans hittills. Jag hade lagt mig i sängen men inte hunnit släcka när jag hörde att Mona kom ut från garderoben och började äta av maten som hon får serverad precis utanför. Jag spanade lite försiktigt på henne över sängkanten och såg att hon gick ut från sovrummet. När jag hörde att hon var i badrummet och krafsade i lådan skyndade jag mig ur sängen, stängde till sovrumsdörren, slet ut så mycket jag fick tag i från garderoben och öppnade sovrumsdörren igen i farten när jag kastade mig tillbaka i sängen. Det var på håret att jag hann, för direkt efteråt kom Mona tillbaka till sovrummet. Hon kollade så att jag inte rörde på mig i sängen när hon smög tillbaka till garderoben. Jag låg i sängen och låtsades som att inget hade hänt.  ;)  Allt gick så fort så jag hann inte ens titta på bebisarna och kolla så att alla var där och mådde bra.

 

I morse när jag vaknade för att mata bebisar låg Mona på golvet utanför garderoben och hade lite egentid från bebisarna. Jag låg och pratade med henne ett tag och hon verkade lite avlappnad så länge jag inte rörde på mig. Till slut var jag ändå tvungen att gå upp för bebisarna var ju hungriga. När jag reste på mig blev Mona rädd, men i stället för att gå in i garderoben gick hon ut i vardagsrummet. Då såg jag min chans igen. Jag skyndade mig att stänga sovrumsdörren, slet ut resten av sakerna som var kvar i garderoben, la in en filt som jag lade alla fem bebisarna på och öppnade sedan sovrumsdörren. För övrigt verkade alla bebisar må bra och Mona´s fyra har vuxit mycket sedan jag senast såg dem i tisdags.  :)

Mona var inte kvar utanför sovrummet utan hade gömt sig under badrumsskåpet. Det var inte så bra, men jag lät henne vara ifred och började mata bebisar.

 

Då hände något helt fantastiskt! Jag matade den första bebisen när Mona kom ut från badrummet, kollade vad vi gjorde och gick in i sovrummet. Men i stället för att gå in i garderoben vände hon och kom tillbaka till vardagsrummet. Hon satte sig ett par meter från mig och bebisarna och tittade på. När jag hade matat färdigt och kissat bebisen lade jag den på golvet i riktning mot Mona. Jag började mata den andra bebisen och då gick Mona fram till den första bebisen och började att tvätta den! Mindre än en meter från mig! Fantastiskt!  :D

Jag låtsades som ingenting och fortsatte att mata och kissa den andra bebisen, och när jag var färdig med den så lade jag fram den också till Mona. Hon började att tvätta den med.  :D

Jag satt kvar helt stilla och tittade på henne, men hon verkade inte bry sig om det just då. Efter en liten stund tog hon den ena bebisen och bar in den i sovrummet. Sedan kom hon tillbaka och hämtade den andra bebisen också. Underbart!

Problemet var bara att hon lade sig med de två bebisarna i dörröppningen så jag kunde inte komma in i sovrummet för hon fräste när jag försökte. Jag fick vara utan både kläder och mobiltelefon ett par timmar innan jag skrämde henne så att hon gick tillbaka till badrummet och lade sig under skåpet igen. Då tog jag de två bebisarna och lade in dem hos de andra fem. Sedan klädde jag på mig lite snabbt och gick hemifrån. Jag höll mig borta nästan två timmar och hoppades på att Mona under den tiden skulle ha gått tillbaka till numera alla bebisarna. När jag kom hem gick jag direkt till sovrummet och tittade in i garderoben. Ingen Mona och inga bebisar!  :O

Hon hade flyttat dem och låg på golvet bredvid huvudändan på min säng. Den mjuka och sköna filten i garderoben där det nu är gott om plats dög tydligen inte, så nu ligger de på mitt kalla och hårda golv i stället.  :/  Men hon tog i alla fall alla sju bebisarna med sig, det är det viktigaste!  :)

 

När jag kom hem på lunchen i dag för att mata bebisarna var det bara två stycken kvar i "igloon" som de sover i. Jag anade att det inte skulle dröja så länge till innan de skulle lyckas ta sig ut från den och även från inhägnaden som den står i, men jag trodde inte att skulle ske redan i dag.

Jag letade en stund innan jag till slut tittade in i garderoben och fick se en liten röd bebis bredvid Mona och hennes bebisar. Förmodligen hade bebisen tagit sig ut och när Mona hörde och kanske även såg den så hämtade hon den och bar in den till sina egna bebisar. Jag matade i alla fall de andra två bebisarna och hoppades på att den tredje fick tillräckligt med mat av Mona.

 

När jag kom hem i kväll upptäckte jag att även de andra två bebisarna numera vet hur man tar sig ut från "igloon"...

 

I går tog Mona sina bebisar och flyttade dem till garderoben där hon gömde sig innan hon fick dem. Det är inte så bra, för nu har jag inte så stor möjlighet att hålla koll på hennes bebisar för att se att de mår bra. Jag måste komma på ett sätt att försöka få ut både Mona och bebisarna ur garderoben.  :/

Men något positivt som hände i går kväll var att Mona verkade vara lite nyfiken på de tre andra bebisarna som är här. När jag satt på golvet i vardagsrummet och nappade dem sista gången innan jag skulle sova kom Mona ut från garderoben och tittade på från sovrummet. Hon satt kvar en lång stund trots att hon visste att jag såg henne. När jag försökte skjuta bebisarna lite närmare henne satt hon också kvar. Inte förrän bebisarna var bara en halvmeter från henne gick hon tillbaka till sina egna bebisar i garderoben.  :)

 

Nu har de tre övergivna bebisarna blivit kändisar också. I dag var det en artikel i tidningen "Folkbladet" och nu i kväll fick jag se att det även var en artikel i "Expressen". När jag var hemma på lunchen i dag var en reporter här och filmade för ett inslag i "24Corren". Det är bra att det uppmärksammas; sådant här händer ju tyvärr alldeles för ofta.  :(

 

Förresten så har alla tre bebisarna börjat att öppna ögonen nu och det är fullt fart på dem när de kryper omkring.  :)

I går kväll lyckades jag med att ta några foton på Mona och bebisar. Dock från avstånd, så bilderna är ju inte jättebra. Men en av bilderna som jag tog var på Mona och hennes lilla kopia. Så söta!  :D

 

Här har det hänt saker i helgen. I går kväll var jag borta och när jag kom hem hade Mona flyttat från garderoben till en kartong där jag har bäddat åt henne. Jag ställde fram mat till henne och gick och lade mig. När jag vaknade i morse och tittade in i kartongen såg jag att något litet rörde sig bredvid Mona. Bebis!  :D  Jag kunde inte titta så noga eftersom Mona är väldigt beskyddande nu och fräser åt mig så fort jag kommer för nära kartongen, men jag såg i alla fall två bebisar. De var rena och torra, så de måste ha kommit i natt eller tidigt i morse.  :o)

Hela dagen har jag hållit koll från avstånd, och det är inte så lätt att se något eftersom det är lite mörkt i kartongen och kissarna är mörka i färgen, men vad jag kan se så mår både mamma Mona och bebisar bra. För en liten stund sedan skulle jag försöka att ta ut matskålen från kartongen för att ge Mona mera mat. Det gick inte så bra; Mona blev jättearg och matskålen åkte i stället längre in i kartongen. Men då upptäckte jag en tredje bebis! Den måste ha gömt sig bland de andra i mörkret förut, men nu såg jag tydligt att det är tre.  :D

 

Jag skulle försöka att ta foton förut i dag, men det var inte heller så lätt. Mona låter mig ju inte komma nära och det är svårt att ta snabbt från avstånd och in i en mörk kartong med mörka katter, så än så länge har jag bara den här ganska dåliga bilden. Men man ser en liten tass och svans.  ;o)

 

Mona har varit här i drygt två veckor och precis som jag förutspådde så går det framåt med små små myrsteg. Hon ligger mest i garderoben som är hennes gömställe och hon fräser åt mig när jag tittar in där och pratar med henne. Men hon kommer ut därifrån på nätterna när jag sover; det ser jag i matskålen och i lådan på morgonen.  ;)  Hon har kommit ut från garderoben några gånger när jag har varit hemma och vaken också, förmodligen för att hon kanske har trott att jag har sovit eller inte varit hemma, och då har jag tyvärr råkat skrämma henne ganska ordentligt.  :/  Jag hoppas att hon snart kan börja lita på mig och förstå att jag inte är så farlig som hon tror att jag är. Jag har sagt till henne att jag lovar att jag inte ska äta upp henne, jag ska inte ens smaka på henne.  ;)